Tua Forsström har valts in i Svenska Akademien på stol nummer 18, ett bra val enligt många och vi instämmer. Stort grattis!
En av medarbetarna här på Biskops Arnö sa att under en period var Tua Forsström så ofta på Biskops Arnö att vi nästan såg henne som anställd. I vår dokumentation av våra nordiska författarseminarier, Eftertankens Följetong, finns en dikt av Tua Forsström, tillägnad Biskops Arnö:
Det är alltid en bit som blir över
(Till Biskops Arnö)
Det är alltid en bit som blir över
I utsikten här med grönskuggat vatten, vassen
skuggad av träden, gyttjan, syrsorna…
Man måste ha en Bild att hålla kvar.
En håv med granna fiskar, en kvarglömd
bok i gräset att bläddras i
av vinden. En björn som dansar.
Man måste hålla upp sin Bild
emot det underjordiska dånet.
Man måste bekänna en Svaghet:
inflammerade ögon, sin kärlek.
De korta resorna kan vara mycket långa.
I tidningen har jämnåriga börjat dö,
även vintrarna har blivit konstigt omärkliga.
Ack vilket fusk, Mr. Livingstone!
Man skriver på sin vägg: ”De måste visa att
de varit narrar och bedrövade som vi”
Ja, det är en sömn som skall sovas,
men först vill man odla potatis
och anmäla sig till en utfärd.
Det tar tid att lära sig boogie,
tro mig Sir, det tar tid.
Nu blåser det upp från väster
Man måste rekonstruera allt,
det som aldrig hände.
O själens skavsår! Hjärtats
brännblåsor! Armar om axlarna, ljusklädda
vänner, fnittra i sena kvällen
på gruset under kastanjerna
Det tar tid att lära sig något.
I blåsten en dunst av insjö, vattenväxter
Vad du såg idag han ingen sett
och du minns, eller glömmer.
Men anslaget är kvar.
Foto: Mao Lindholm