Ett seminarium på Biskops Arnö den 7 – 8 april 2016 — med fokus på den samtida nordiska och ryska litteraturen.
— Om du vill hitta det som är sant om Ryssland ska du inte leta i tidningar eller se på TV. Sanningen finns bara i litteraturen, säger Natasha Perova, som deltog på seminariet om nutida nordisk och rysk litteratur på Biskops Arnö den 7-8 april. Men gör urvalet av den litteratur som översätts från ryska till de nordiska språken och omvänt ändå att vi får en skev bild av varandra?
Det var kärnan i den två dagar långa diskussionen som utgör det fjärde inslaget i en serie av konferenser om Ryssland och Norden. De arrangeras av olika kulturinstitutioner i de nordiska länderna. Närmast flyttar konferensserien vidare till Moskva för en konferens den 23 juni och så återstår Danmark, Island och en avslutande konferens i Norge.
Varje institution ansvarar själv för seminarierna, där diskussionen snabbt politiseras. För det är omöjligt att tala om litteratur Ryssland idag utan att också beröra det politiska klimatet.
Natasha Perova är en av dem som känner den moderna ryska litteraturen bäst, som redaktör av Soviet Literature magazine in English Translation 1988-1991 och därefter som förlagschef och litterär agent. Hon gav en levande beskrivning av hur allting alltid varit upp och ner i den ryska litteraturen.
— Det är inte som i andra länder att författarna skriver sina verk, får dem antagna av förlag och att de så ges ut, sa Natasha Perova.
Istället har de olika politiska vindarna gjort att hela generationer av författare aldrig fick ge ut sina verk.
— Det gäller speciellt de som var verksamma på 20-talet, då Ryssland hade en litterär guldålder. Det var samma tid som musikerna Stravinsky och Rachmaninov var verksamma och konstnären Kandinsky började måla abstrakta verk. Tänk er samma kreativitet inom litteraturen!
Författarna föll emellertid snabbt i onåd hos de nya makthavarna efter den ryska revolutionen.
— De hade ett primitivt sätt att tänka och trodde att de kunde utnyttja författarna i att bygga upp det nya samhället. När inte visade sig vara enkelt, gjorde man sig helt enkelt av med författarna – bokstavligt sett.
När Sovjetunionen började kollapsa och perestrojkan infördes blev det tillåtet att publicera allt. Därför präglades 90-talet, enligt Natasha Perova, av ett enormt uppdämt behov bland de litteraturintresserade i Ryssland att få läsa alla de utländska böcker som man aldrig fått läsa – och det handlade även om underhållningslitteratur som Agatha Christie och James Hadley Chase, som blev omåttligt populär i Ryssland.
När väl eftersläpet hämtats igen och exilförfattare som Aleksandr Solzjenitsyn kommit tillbaka och hyllats under ett helt år, började de politiska vindarna vända igen. Även om författarna inte censureras och straffas idag, lever förläggarna farligt. Ett halvt år efter att en bok som misshagat makteliten publicerats, får de gärna besök av skattemyndigheterna som alltid hittar något fel. Eller också riskerar de böter på 25 000 – 30 000 euro.
Stefan Ingvarsson, som är färsk kulturattaché på den svenska ambassaden i Moskva och som har tagit pulsen på den ryska kulturen det senaste halvåret, beskrev hur han hela tiden tilldelas en dubbelroll.
— Å ena sidan finns det ett stort intresse för svensk kultur, men samtidigt brännmärks Sverige av den politiska makten som det land som har den mest aggressiva hållningen till Ryssland.
— När jag visar svenska filmer uppfattas det som om jag deltar i det ”informationskrig” som makthavarna hävdar förs av västliga länder mot Ryssland, sa han.
Lena Jonson, som är forskare på utrikespolitiska institutet, och som hade samma jobb som Stefan Ingvarsson 2005-2009, berättade hur socialrealismen håller på att återupprättas i Ryssland, med stora och välbesökta utställningar av socialrealistiska konstnärer.
— Socialrealismen var förstås aldrig realistisk. Den handlade om hur samhället skulle se ut efter att kommunismen genomförs och är därför ren fantasi, påpekade hon.
— I Ryssland utbildas fortfarande konstnärer i klassisk teknik, 30 konstnärer går ut ur akademin varje år som inte påverkats av modernismen alls. Det finns ett enormt behov, inte minst hos den ortodoxa kyrkan, efter målningar i realistisk stil, sa Stefan Ingvarsson.
— Men det finns också en modern konst i Ryssland som opponerar sig mot att kulturen ses som en del av säkerhetspolitiken, som det står i det viktigaste politiska dokumentet om kulturen, sa Lena Jonson och gav en rad exempel på hur konsten undergräver Putins auktoritet.
Ser man på det historiska förhållandet mellan Norden och Ryssland, som översättaren Alexandra Polivanova gjorde i en genomgång av vilken nordisk litteratur som har översatts till ryska sedan 1700-talet till idag, och som Nils Håkansson gjorde i sin genomgång av rysk litteratur som översatts till svenska under samma period, framträder det vissa mönster.
Polivanova visade hur påfallande många av de nordiska författarna, från Emanuel Swedenborg och Georg Brandes, till mer moderna författare drabbats av den ryska censuren efter att de översatts.
Nils Håkansson, som skrivit en doktorsavhandling om ämnet rysk litteratur i Sverige, poängterade att det svenskarna framförallt intresserat sig för är skildringar som beskriver hur ryssarna lever, medan poesi och mer filosofiska verk inte har översatts. Det var speciellt tydligt under åren 1863-1917.
— Lite handlar det om en ”eländesexotism” där de översatta böckerna presenterar bilden av social misär för att läsarna ska bli indignerade, men det finns också en ”snaskighet” i skildringarna som avsåg att underhålla och som liknar dagens böcker om förtryck i arabvärlden.
Samma skeva urval av vilken rysk litteratur som översätts görs fortfarande i Sverige, men nu mer styrt av kommersiella intressen. I Ryssland är det mindre politiken i den svenska litteraturen som upprör makthavarna, utan sättet att ta upp frågor som homosexualitet.
— En barnboksförfattare som Pernilla Stalfelt är totalt förbjuden i Ryssland, det ses som propaganda för homosexualitet, sa Alexandra Polivanova.
Martin Kragh, chef för Rysslands- och Eurasienprogrammet vid Utrikespolitiska institutet, och författare till en historiebok om Rysslands historia från Alexander II till Vladimir Putin, fick frågan vad dagens sanktioner mot Ryssland från EU och USA och de ryska motsanktionerna mot jordbruksvaror från väst får för konsekvenser för förhållandet mellan Norden och Ryssland.
— Jag tycker att man ska vara restriktiv i de utrikespolitiska kontakterna, men att man bör försöka upprätthålla alla andra kontakter på många olika nivåer. Vi borde vara mer kreativa i vårt sätt att kringgå de ryska bestämmelserna om att frivilliga organisationer i Ryssland måste registrera sig som ”utländska agenter”, sa Martin Kragh.
Björn Lindahl
