Norden i Chile
Kursen upphörde i december 2013
Escuela Nordica – Norden i Chile
en betraktelse av rektor Mats Lundborg
”Klara, da me un beso” (Klara, ge mig en kyss), sjunger Chinoy, en välkänd chilensk artist, till svenska Klara.
Klara har gått på Norden i Chile, en av de kurser som Biskops-Arnö erbjöd genom verksamheten i Valpariso i Chile, och låt oss börja där. Det ger ett exempel på avtryck Escuela Nordica har gett.
En svensk folkhögskola väljer att starta en verksamhet i Chile, med en övergripande idé att belysa frågor kring exil, återvändande och kulturkrockar. Vad innebär det i praktiken? Vad innebär det när en svensk folkbildning hamnar i en annan kontext och möter ett samhälle och en kultur som skiljer sig från den där folkbildningen har sina rötter.
Under en vecka i början av oktober följde jag verksamheten på plats, en sista chans då verksamheten i Chile upphör vid årsskiftet 2013/2014, efter 15 år. Det blev en intensiv vecka med många och långa samtal med framför allt Bengt Åkerlund. Bengt var tidigare kursansvarig för medielinjen på Biskops-Arnö och flyttade till Chile 1998 för att starta verksamheten i Valparaiso, 15 år senare är han fortfarande kvar och har blivit svenskchilenare, El Gringo i Valparaiso. Samtalen kom att handla om betydelsen av skolan i det chilenska lokalsamhället, om mötet mellan svensk folkhögskolepedagogik och en chilensk skoltradition, om kulturkrocken som uppstått många gånger under åren när exilerade chilenare som gått kursen upptäcker att de varken är chilenare eller svenskar, om ”pololaeffekten”, ett begrepp för när någon av kursdeltagarna finner kärleken i Chile och stannar kvar, och mycket mer.
Bakgrunden till att Biskops-Arnö valde att starta en verksamhet i Chile är flera. Biskops-Arnö var 1997 medarrangör för ett barnboksseminarium i Santiago de Chile under temat ” Barnbokens roll i den demokratiska utvecklingen”. Initiativtagare till seminariet var Mario Salazar, som bland annat gett ut flera skivor i Sverige under sin tid i exil. Bengt Åkerlund, som kursansvarig för medielinjen, hade under flera år konstaterat att eleverna på kursen sökte sig allt längre bort för sina projektarbeten, ofta till Latinamerika.
Detta ledde fram till idén att starta en kurs som fokuserade på exil, återvändande och kulturkrockar. Kursen vände sig dels till elever med chilenskt ursprung, och dels till svenska elever. Innehåll och arbetssätt togs med från mediekursen, genom arbete med video och radio skulle eleverna dokumentera sina erfarenheter med och i Chile. En container med utrustning skeppades till hamnen i Valparaiso.
På en bar sent en kväll kommer en man fram till Bengt när vi sitter och småpratar. Antonio, som på olika sätt varit delaktig i verksamheten när skolan drev projektet ”Calle Vision”, i ett av de mest utsatta områdena i Valparaiso. Han vänder sig till mig när han får klart för sig att jag är rektor för verksamheten och genom det också representerar beslutet att lägga ner verksamheten. Med stort engagemang berättar han att Escuela Nordica betytt mycket för Valparaiso, ”det man gjort är på riktigt” säger han, ”det har betytt något för många”. Genom ”Calle Vision” skapade man förutsättningar för många som annars aldrig kommer till tals att få sin röst hörd, genom lokalradio i närområdet och genom produktion och visning av filmer i området.
Ett annat sätt att belysa ”att det är på riktigt” är filmen ”Blybarnen”. William Johansson och Lars Edman gick på skolan i Valparaiso när de avslöjade giftskandalen som drabbat invånarna i den fattiga chilenska byn Polygono. De påbörjade dokumentärfilmen ”Blybarnen” som senare producerades färdigt i Sverige. Efter snart tio år har nu ett första steg mot en upprättelse för byborna tagits.
När blir man integrerad i ett samhälle, och omfattas av hela dess kultur och betraktas som en av dem?
Under veckan jag följer verksamheten har eleverna redovisning av en uppgift kallad ”Brevfilm”. Uppgiften är att bild- och röstsätta ett brev, ett brev de själva skrivit och valt adressat. En av eleverna har skrivit ett brev till sin pappa, och skapat en oerhört stark film med bilder från olika miljöer i Valparaiso. Pappan flydde efter kuppen och ställer frågan till sin son, ”varför vill du hela tiden tillbaka?”. Sonen letar efter pappans fotspår, i miljöerna i staden, och ställer frågan ”var är din staty, pappa?”. Han säger när vi pratar om filmen att det är åttonde gången har återvänder till Chile. Han letar efter rötterna i Chile, uppfödd i Sverige.
En dag när vi åker ”collectivon” (ett system med kolletivtaxi, som går på fast taxa när bilen är full) ner för berget till skolan lyser chauffören upp när vi berättar vi kommer från Sverige, han har en son i Uppsala och en i Gävle. Flera av eleverna berättar, halvt på skämt och halvt på allvar, att man inte ska tro att man kan gömma sig bakom sitt svenska språk, man vet aldrig vem som har kopplingar till Sverige och kan svenska. Kopplingen är stark, cirka 25 000 chilenare flydde till Sverige under Pinochets tid vid makten, framför allt under 70- och 80-talet, och idag beräknas det bo cirka 50 000 med chilensk bakgrund (första- och andragenerationsinvandrare) i Sverige. Den 11 november 2013 hölls ett seminarium på ”Museo del la Memoria y los derechos humanos” (ett museum om mänskliga rättigheter och om tiden strax innan statskuppen fram till folkomröstningen 1988, då diktaturen såg sitt öde beseglas) i Santiago om relationerna mellan Chile och Sverige 1973 till 2013.
Kanske beror det på att det är presidentval i Chile i november 2013 som politiken och historien är närvarande på ett påtagligt sätt. Det pratas politik på TV och bland eleverna. Lars Palmgren, tidigare ekot:s korrespondent i Latinamerika och numera pensionär, är knuten till Escuela Nordica och föreläser för eleverna i fyra timmar om Chiles politiska utveckling från tidigt 60-tal och fram till idag. En resa från en tydlig demokratirörelse på 60-talet, till en brutal statskupp och lika brutal diktatur, och tillbaka till den demokrati som finns idag. En demokrati som diskuteras i valkampanjen, där den centrala frågan handlar om konstitutionen och valsystemet, ett arv från diktaturen och Pinochet.
Lars Palmgren ger tips på skolans balkong
En annan aspekt av den närvarande politiken är det brutala arvet från diktaturen. På det historiska museet i Santiago pågår en utställning som berör brutaliteterna och försvinnandena, de som försvann och som aldrig återfunnits. Besökarna uppmanas att lämna in sina vittnesmål, i syfte att återskapa historien från diktaturen. I en annan del av Santiago ligger nämnda ”Museo de la Memoria y los derechos humanos”. Det är krävande, efter fyra timmar med övergrepp och tortyr är vi mentalt utmattade, med insikten att diktaturens sår kommer att leva kvar länge.
Juan Diego Spoerer bodde i Valparasio 1973 och var politiskt aktiv. Efter kuppen flydde han till Sverige, och gjorde så småningom journalistkarriär och tilldelades Stora Journalistpriset för sin dokumentär ”Pinochets klasskamrater”, vilken ligger på SR:s hemsida, och i oktober 2013 återsändes hans dokumentärfilm ”Don Robertos skugga” på SVT. Efter 30 år i Sverige flyttade han tillbaka till Chile och är idag knuten till utbildningen i Valparaiso. Han håller i frilanslinjen tillsammans med Lisa Karlsson, och de handleder eleverna framåt i sina arbeten. Målsättningen är att skriva, eller göra radio, och sälja materialet. Lisa Karlsson gick själv kursen i mitten av 00-talet, stannade kvar och är idag bosatt i Valparaiso, och arbetar förutom med kursen på Escuela Nordica också som redaktör för Latinamerikagruppernas tidning.
Juan Diego föreläser för eleverna om Pablo Neruda, en av Chiles stora poeter som tilldelades Nobelpriset i litteratur 1971, och vi åker på en studieresa till hans hus i Isla Negra. Det blir en resa i tid och rum, Pablo Neruda var kontroversiell redan under sin levnad och är fortfarande omdiskuterad. Han dog tolv dagar efter kuppen, officiellt av prostatcancer. Nu har man grävt upp kroppen för analys, det fanns misstankar att han förgiftades på sjukhuset av Pinochets regim precis som Eduardo Frei, Chiles president mellan 1964 och 1970.
Juan Diego Spoerer föreläser om Pablo Neruda vid poetens grav i Isla Negra
Det är en annorlunda känsla när vi går på gatorna i Cerro Alegre, de gamla kvarteren i Valparaiso som är upptagna på Unescos världsarvs lista. Det är stilla och fridsamt, en form av kolonial arkitektur blandad med inslag av det viktorianska Storbritannien. Valparaiso är kosmopolitisk och har varit så länge, det var hit immigranterna från Europa anlände och det var här Latinamerikas första börs och dagstidning startade. På en av gatorna ligger ”Libro alegre”, ett barnboksbibliotek som startats av danskan Anne Hansen då hon tyckte att barnen i Valpariso behövde bättre barnlitteratur. Alfons Åberg pryder ett av fönstren ut mot gatan.
Området ligger nära centrum och huset där skolan är inhyst ligger på en av stadens kullar. I början 1900-talet slutade staden här, nu fortsätter den upp på kullarna ytterligare 300-400 meter, på branta sluttningar och med många kreativa lösningar på huskonstruktioner. Det är mer en gång man förundras över hur husen kommit dit. Valparaiso drabbades av en jordbävning så sent som 2010 och på flera håll är skadorna fortfarande synliga. Den gamla marknaden nedanför skolan är idag ett huskroppsskellett, avspärrat p g a rasrisk. Men på kullarna växer ständigt nya hus upp. Man tar sig en bit mark och bygger, långt från svenska statsplanring.
Escuela Nordica gör inget väsen av sig, inga skyltar, man måste veta var skolan ligger. Från skolans balkong har man utsikt över hamnen, där Chiles flotta har sin hemmahamn, flottan som var först ut med stödja kuppen 1973. Det är här på balkongen eleverna en morgon startar med gemensam frukost, pannkakor, grädde och färsk frukt, innan deras redovisning av brevfilmerna. Det är idylliskt, frifullt och harmoniskt. Samtalet handlar om vardagen, politik, språkproblem, smådjur i duschen, deras pågående projekt. Till stöd finns Betty, som förutom att hon sköter lokalerna, också hjälper eleverna med allt från språkproblem, läkarkontakter osv. Betty blir bryggan mellan den svenska och chilenska vardagen.
Escuela Nordicas historia går mot sitt slut under hösten 2013. ”Klara, da me un beso”, ber Chinoy. Escuela Nordica har omfamnat Chile och skolan har lämnat avtryck, stort eller litet, i Valparaiso. Bengt går i pension och kommer att stanna kvar och klappa hunden under vinrankan, vid citron-, mandel- och olivträdet. Valparaiso och den svenska folkbildningen blir i någon mån lite fattigare.
Mats Lundborg